Jag har en offentlig blogg men i den så måste jag hålla skenet uppe och representera de märken som håller min rygg och inte verka svag.
Jag kan inte heller där skriva öppet om relationerna i mitt liv då det vore efterblivet.

Jag är ingen diamant, jag är den där svarta kolbiten som inte ens strävar efter att förädlas till en diamant, jag vill bara vara en vacker kolbit.
Svart, ärrad och sann.
Shine bright like a... shine? Jag får anstränga mig för att bara se normal ut.

Hur som. Det som jag behövde lätta mitt hjärta om idag är att en person i min närhet som är hela min värld just nu är totalt förändrad.
Jag är oroad över henne och känner inte igen henne alls.
Hon har haft ett väldigt tufft liv, speciellt de senaste 5 åren men hon har kämpat sig igenom dagarna med gott mod.
Just nu så tittar jag på henne och undrar om hon skulle kunna tänka sig att begå självmord.
Hon är redan sjukskriven på 30% men sjukar sig varenda vecka. Hon har gått upp ivikt igen, envisa kilon som hon kämpade så för att få bort förra året. Hon sköter inte kosten längre och bryr sig knappt om sig själv.
Mest sitter hon instängd och från att ha gått ifrån att hälsa på hos mig ofta så kommer hon aldrig numer. Jag tror det var 4 månader sedan hon var hos mig men jag är hos henne ofta flera gånger varje vecka trots att vi inte ens bor i samma stad.

Hon har fått för sig att skaffa hund nu fast att hon inte ens orkar ta hand om sig själv.
Kanske kan det faktiskt skänka en massa glädje också men erfarenheten säger mig ändå att allt jobb med en hund kommer att ta henne på sängen.

Vi har alltid kollat mycket film och serier tillsammans MEN även pratat om allt och inget i timmar.
Nu när jag hälsar på så går samtalen hackigt och det är bara jag som frågar om henne hon orkar inte bry sig om mig längre.

Jag har bestämt mig för att 2014 ska bli så bra som det bara kan bli och jag började må bättre redan i december. Så fort jag började må bättre så började jag känna hur hon började ta avstånd.
Ska det verkligen vara så?
Jag har verkligen full förståelse för att man som deprimerad (jag har vart där själv...) inte vill umgås kring muntergökar men jag håller verkligen nere allt jag är glad för och försöker älta de små problem jag har så att vi ska ha något att tala om.
Vår vänskap kommer verkligen att krackelera om jag aldrig kommer att få sprudla om allt som jag är nykär i.
Jag var deprimerad hela sommaren/hösten 2013 och att få känna livsglädje igen är överväldigande och något som jag upplever varje dag.
Måste jag verkligen vänta med att tala om allt till den dagen då hon är glad? Tänk om den aldrig kommer?
Och tänk om jag inte har lust att lyssna på henne då...

Det var lite detta jag tänkte igenom i vintras när vi träff efter träff ältande vår sorg och alla problem och jag tänkte; tänk om våra psykiska problem är det ända vi har kvar som grund för vår vänskap idag? Vad händer när en av oss mår bra igen?
Detta händer, tydligen.

Jag har problem med hälsan atm så jag är sjuka ifrån jobb. Jag körde till henne igår och packade mat och kläder osv för två dagar men genast när jag kom innanför hennes dörr så kände jag att jag ville hem.
Ibland kan jag tycka att det är sjukt jobbigt att bara vara ensam hela tiden och då flyr jag till henne men just nu kan jag säga att jag njuter av min ensamhet då hennes ångest är så påtaglig och hjälplös.
Så när hon packade ihop sig för jobb imorse så packade jag också ihop mig för att gå när hon skulle gå.
Jag sa att jag skulle ta blodprover idag och det var visserligen sant men om vi hade haft det trevligt hade jag kunnat ta dom senare under veckan.

När jag var där senast tog jag med blommor och tänkte pigga upp henne men hon satt bara på en serie som hon gillar, jag hatar, och så satt jag där och surfade.
Jag har verkligen gjort allt för henne så jag fattar inte att hon har mage egentligen att inte ens glädjas llite med mig eller bry sig.

Nåja... min lillasyster är också torr, mamma och hennes kille åker snart till min syster, min pappa är långt borta och jag har inga vänner.
Jag är väldigt ensam och nu dessutom "sjuk" så gymmet funkar ej som flykt lika bra.
Men jag har mig! Och under 2014 så är det den personen som jag ska visa allra mest respekt och kärlek!
Jag är egentligen aldrig ensam i mitt egna fina sällskap.
Och jag har morfar, till honom ska jag på onsdag :)

Jag återkommer...